Efter Konstantin, vart går kyrkan då?

Läser i Kyrkans tidning om hur Svenska kyrkan tidigare ärkebiskop KG Hammar fått ta emot Studieförbundet Vuxenskolans Sokratespris för år 2013. I motiveringen talas om att KG Hammar vågat föra dialog om att livets stora frågor inte har givna svar, något som KG själv responderar till i sitt tacktal när han lyfter fram det okända och det olika. Som kristen bekännare kan man sakna evighetsallvaret hos den tidigare ärkebiskopen. Vigd till det heliga ordets ämbete (Verbi Divini Minister) och med själarnas frälsning som högsta prioritet synes det i en lekmans ögon som att det lämnas en del att önska i ärkebiskopen emeritus framtoning. Hur har kyrkan hamnat här, frågar man sig?

     300-talets Romarrike var en omvälvande tid avseende förhållandet mellan kyrka och stat. Tre förföljelser hade kyrkan genomlidit. Den trajanska (kejsar Trajanus) förföljelsen på 100-talet som var mild; de kristna skulle inte uppspåras, ej anklagas anonymt och gavs alltid tillfälle till ånger. Den andra förföljelsen i mitten av 200-talet var allmän och planmässig och ägde rum under kejsar Decius tid vid makten. Den tredje runt år 300 e.Kr. under kejsar Diocletianus var den värsta förföljelsen och beskrivas med orden: helt tillintetgörande. Desto större blev kontrasten när kyrkans män blev emottagna av kejsar Konstantin vid kyrkomötet i Nicea år 325. Många kunde inte tro sina ögon. Lemlästade, halta och lytta efter att ha genomlidit fruktansvärda förföljelser stapplande man in till Nicea. Och där stod kejsaren själv i egen hög person och tog emot till fest. Att en och annan tår hos rörda delegater föll kan man förstå: "Lovad vare Gud!". När så kristendomen blev påbjuden statsreligion i Romarriket år 380 e.Kr. började en epok som för svensk del fortgått ända till våra dagar.
     Idag står det västerländska samhället och i synnerhet Sverige inför den konstantinska syntesens vägs ände. Kyrka och samhälle går skilda vägar. Den kultur och det samhälle som i många århundraden präglats av kristendom gör nu sitt yttersta för att göra allt annat än präglas av kristendom. Och man är på god väg att lyckas. Men den allra största utmaningen ligger hos kyrkan. Kyrkan har blivit så van att vara en respekterad del av samhället och kulturen och gå hand i hand med den att frågan om förhållandet mellan stat och kyrka långsamt försvunnit från dagordningen och blivit en icke-fråga. Det är så självklart så inget annat finns. Och skall man vara uppriktig så är det ingen lätt sak att med blicken fäst vid Golgata kors och i trosvisshet till den Herre och Gud som skapat himmel och jord vända på klacken och göra helt om efter mer än 1000 års vänskap och symbios. Här om någonstans behövs Guds vägledning.
     Dessvärre är signalerna få om att man i Svenska kyrkan ens medvetandegör vad som håller på att hända. För om man inte bryter med en allt mer hedonistisk kultur och samhällsvärderingar som går rakt emot Guds ord utan fortsätter att leva i symbios med den leder det bara till en sak, nämligen att kyrkan själv blir en del av den. Och därmed förlorar saltet sin sälta. Låt oss så bedja till vår Herre att han väcker sin kyrka och sitt folk till vaksamhet och frimodighet att vandra den väg fram som vår gode herde har banat och alltjämt banar för oss.